Det finns en värld därute. Om det är samma värld som jag en gång har tytt mig till är en annan fråga. Hur som helst så saknar jag den varma känslan av tillhörighet. Vi var något utöver det vanliga.
Den hinna som är framför mig nu är svår att klösa sig igenom, kanske är det meningen. Kanske ligger den som ett skyddsnät mellan det jag är, och dit jag vill. Att hinnan grumlar det som finns på andra sidan, gör det svårtydligt och surrealistiskt och vackert, är det någonting jag borde oroa mig för? Eller ska jag fortsätta att gräva in mina naglar i det sista av hinder? Det är som att slita upp hål i mitt medvetandes sista utpost.

De jag viker undan och blir svårtillgänglig för har slutat med att försöka ta upp kontakten. Är det en seger eller en förlust? Kanske behöver jag vara ensam. Iallafall ett tag.

Du väcker rovdjuret inom mig.