En av de värsta känslorna måste vara den av.. inte hopplöshet, men känslan av att bli tagen för given.
Jag tror att de flesta som har varit i förhållanden, om det så är vänskaps- eller partnerförhållande det handlar om, har känt den känslan. Efter ett tag falnar respekten och hövligheten och folk i ens närhet börjar bete sig som barnsliga as utan varken självdistans eller förmågan att lösa sina egna problem. Efter ett par år är personen någon helt annan, någon som har fastnat i bedrövelse och negativa tankar och klagar och klagar och klagar. Hela livet blir en grå sörja av problem och sorger. Så fort man träffar någon ny så verkar personen ifråga så otroligt ljus och ren, men efter ett tag bleknar glorian och fram träder den mörka skepnad som fanns under. Det är ingen trevlig upplevelse.
Och visst är vi lite så själva? När vi känner oss trygga, säkra, så blottar vi de som vi egentligen är. Det är lite synd bara att varenda en av oss visar sig vara en gnällkärring. Det är inte underligt att så många förhållanden spricker. Eller att folk kan vara så bittra efter bara ett par år med sin partner.

Jag vet att alla har funderingar om livet, åsikter om andra och så vidare.. men de som står oss närmast, det är ju dem man ska tynga minst. Man får inte kväva dem med sina personliga problem, då flyr de snart fältet. Det är så sorgligt att se och höra hur människor tycks ha fastnat och inte kan ta sig loss. De gnisslar tänder och vrider och vänder på sina problem, istället för att bryta upp och säga att det får vara nog. Det är sorgligt att se människor som har förvandlats till emotionella soptunnor och inte gör någonting åt det. Förtjänar vi inte bättre? Är vi inte fria människor?

Borde jag lära mig? Borde jag acceptera hur det är? Ska jag sluta upp med att sätta kärleken och vänskapen på en piedestal, och istället bryta ner dem i små, små bitar och enbart se dem som något biologiskt, något som man behöver för att överleva? Jag vet inte.
Det finns alltid vägar ut. Men frågan är om det finns bättre. Kanske är det så att vi allihop är äckliga negativa monster under vårt sockersöta skal.

Hur många gånger har jag inte fått blotta det som rör sig inuti mitt huvud? Hela den värld av avvikelser och mörka skrymslen och vrår har jag snällt fått visa fram i ett av de ljust målade rummen. Åh, en sådan kontrast!
Förvåning har alltid lyst i deras informationstunga ansikten. Kanske en aning föredömande, kanske en aning tillfreds.

Jag står i ett vägskäl. Ska jag exponera denna hemliga värld ännu än gång? Eller ska jag behålla den inuti mig och fortsätta vandra tungsint och svårnådd genom livet, som borde vara ljus?
Att vara en bitter cyniker är inte en fasad som passar mig. Min utsida är, såsom ett gammalt slott, vacker och ett föremål för mångas fantasier - vad jag har hört. Men inuti är det stort, med oändligt många rum att utforska och dörrar som håller mörka demoner instängda. Alla bär på sina demoner - och nu menar jag inte dem som dessa eviga Bernyfantaster gärna refererar till.
Likt ett slott har jag min stora, ljusa sal med det bultande guldhjärtat och stora rena fönster. Jag har även min äckliga fängelsehåla där jag själv kan sitta inburad och bli svältfödd på ljus och empati.

Att klara en sådan resa som min är svår på egen hand. Även om de jag har med mig på min väg är förstående och lyssnar, så har det känns som att jag en längre tid har stått och stampat vid samma port hur länge som helst. Gå tillbaka kan man aldrig. Mitt enda alternativ är att försöka öppna dörren. Hur?
Att det finns utvägar och genvägar är inget nytt för mig. Men kanske har jag gått på en genväg fram till nu. Det är ingenting jag skulle vilja råda någon till.

Jag intalar mig att tiden går fort. Min brutala verklighet skriker att jag är utsvulten på ömhet. Lust. Någon i min närhet kallade mig ett rovdjur när det kom till kärlek. Kanske är det så. Kanske är jag en galen varginna som begraver mina skarpa tänder i min älskades blottlagda strupe.