Hur många gånger har jag inte fått blotta det som rör sig inuti mitt huvud? Hela den värld av avvikelser och mörka skrymslen och vrår har jag snällt fått visa fram i ett av de ljust målade rummen. Åh, en sådan kontrast!
Förvåning har alltid lyst i deras informationstunga ansikten. Kanske en aning föredömande, kanske en aning tillfreds.

Jag står i ett vägskäl. Ska jag exponera denna hemliga värld ännu än gång? Eller ska jag behålla den inuti mig och fortsätta vandra tungsint och svårnådd genom livet, som borde vara ljus?
Att vara en bitter cyniker är inte en fasad som passar mig. Min utsida är, såsom ett gammalt slott, vacker och ett föremål för mångas fantasier - vad jag har hört. Men inuti är det stort, med oändligt många rum att utforska och dörrar som håller mörka demoner instängda. Alla bär på sina demoner - och nu menar jag inte dem som dessa eviga Bernyfantaster gärna refererar till.
Likt ett slott har jag min stora, ljusa sal med det bultande guldhjärtat och stora rena fönster. Jag har även min äckliga fängelsehåla där jag själv kan sitta inburad och bli svältfödd på ljus och empati.

Att klara en sådan resa som min är svår på egen hand. Även om de jag har med mig på min väg är förstående och lyssnar, så har det känns som att jag en längre tid har stått och stampat vid samma port hur länge som helst. Gå tillbaka kan man aldrig. Mitt enda alternativ är att försöka öppna dörren. Hur?
Att det finns utvägar och genvägar är inget nytt för mig. Men kanske har jag gått på en genväg fram till nu. Det är ingenting jag skulle vilja råda någon till.

Jag intalar mig att tiden går fort. Min brutala verklighet skriker att jag är utsvulten på ömhet. Lust. Någon i min närhet kallade mig ett rovdjur när det kom till kärlek. Kanske är det så. Kanske är jag en galen varginna som begraver mina skarpa tänder i min älskades blottlagda strupe.